T809: Vilket pris?

[spelledare]

Ett avlångt ansikte med utstående ögon stirrade på honom. Det hade en frisk mörk färg. Ingen avsaknad av sol där. Kanske var det avund som gjorde att Markion hade svårt att inte avbryta när ansiktets ägare talade, eller kanske var det de lankiskt överdrivet runda ögonen. Oshwa Ottrid var inte den första lank Markion haft bekymmer med. Faktum var att det bara var Crassius han kommit väl överens med, kanske för att Crassius fettlager smalnade av hans ögon.
De lutade för långt framåt också, stod alldeles för nära, kom alltid lite för nära med sina livliga handgester. Men den här var kontrollerad, noga med sina rörelser. Det var bara ögonen som störde. Lutad mot väggen stod Vallen, stenhård och spänd.
”Kan du bara visa det en gång till, så jag ser vad du menar”, bad Markion.
”Javisst”, svarade Oshwa och pekade i förslaget. ”Lånet består av två delar. I det första godkänner Koncernen ett användande av lankiska resurser för produktionskostnader, inklusive användning av personal och stora rymdhamnar. Den summan ser du här.”
”Mmm”, muttrade Markion och flyttade sig en bit från lanken. Allt för att få lite andningsutrymme.
”Som du kan se” – lanken la alldeles för stor betoning på den josanitiska officiella dialekten, men Markion uppskattade gesten – ”är inte kostnaderna mycket högre än byggandet av skeppet i sig. De kan hållas nere eftersom ingen leveranskostnad behöver läggas till, och friktionstilläggen bortkommer eftersom vi använder så pass högkvalitativa tunga legeringar att de kan smalas ut och användas med mindre ingångsresurser. Den energi som behövs att frakta resurserna är förstås också mindre, eftersom…”
”Bara det som behövs för att måla upp helhetsbilden, tack. Jag kan titta närmare på detaljerna senare.”
”Javisst. Jag vill bara visa att summan är mindre än vad det skulle kosta er att bygga skeppet själva. Allt detta finansieras av Koncernens spekulanter med ett löfte om återbetalning från Territoriet som grund.”
”Så vi betalar inte skeppets fulla värde, och vi behöver inte betala förrän vi anser att det är dags? Hur passar dessa bilder ihop?” Och vad får ni ut av det?
”Precis så. Löftet om er betalning gör investerare på Lankas villiga att bekosta projektet, vilket stimulerar underentreprenörer att anställa arbetare, vilket i sin tur är bra för att dessa arbetare kan använda sig av sin betalning inom vår ekonomi. Du förstår, löftet om er betalning ger direkt avkastning.”
”Jaha?”
”Ja, jag ska inte gå in på… jag menar, blända dig med detaljerna. Poängen är att ni betalar mindre än vanligt för det här skeppet. Om du nu tittar här på lånets andra del så ser du något som är mycket enklare att visualisera. Koncernen betalar underhåll för skeppet tills vidare i utbyte mot skuld från Territoriet. En liten avgift tillkommer här, förstås…”
Vallen lämnade väggen. Hans diplomatiska ord var som ett mjukt lager mossa på ett berg, ett berg till bredden fyllt av lava och redo att explodera: ”… eftersom vi kan använda dessa resurser till exempel till bosättningar eller forskning under tiden. Ser helt rimligt ut. Din upplysning har varit ovärderlig, Oshwa. Vill du ursäkta oss nu, så vi får grotta ner oss i detaljerna?”
Lanken lämnade de två josaniterna.
”Det här är ju helt galet!” Markion slängde smallscreenen med förslaget – tillsammans med all sin låtsade respekt för Handelskoncernen – till Vallen. ”Det verkar som om de bara trollar fram resurser i Lankas. Hur kan samma resurser som används i Josans användas till att driva deras ekonomi i så många led han beskrev? Resursers värde kan inte fyrdubblas bara för att någon säger det.”
”Vem vet hur deras system fungerar? Vem bryr sig? Det viktiga är att det här är ett bra kap för oss.”
”Ett kap…”
”Försök att se det såhär; det är vi som får använda de påtagliga resurserna. Lankarna får hålla på med sitt låtsasvärde. Låt någon hemma i Josans med bättre ögon än oss reda ut de blinda ekonomiska fläckarna.”
”Allt som behövs från mig är en färgstark introduktion till riksrådet.”
”Ett skepp till, Markion! Jag kan ta befäl personligen.” Det var något i Vallens röst. En slags dov trötthet. En bumling som rullat så länge att den inte längre visste hur den skulle stanna. Allt det här skulle ha tagit slut när Kanishka föll i deras händer. Varför tog det inte slut då?
”Ett till trångt skepp, Vallen?” Markion försökte nå fram till vänskapen som funnits mellan männen de en gång varit. ”Jag förstår inte hur du klarar av det, vissa centiturn känns det som om jag ska kvävas. Jag längtar efter Josans öppna luft.”
Vallen svarade inte. Han bara la smallscreenen på bordet.
”Dömda att leva som grusarna tills vi rotat fram dem allihop. Men svara bara på det här, tror du fortfarande… efter all denna tid… att priset fortfarande kan vara värt en belöning?”
”Du brukar inte prata om det och jag gillar att vara tyst.”
”Men om hon inte är vid nästa kluster…?”
Vallen svarade inte.
Markion sträckte sig efter smallscreenen.